Omsorgaren flyttar!
Barnomsorg och två karensdagar?
Fria arbetskläder och lunch till förskolan!
Föreställ dig en arbetsplats, låt säga ett lager eller en fabrik, där de anställda arbetar i sina vanliga kläder (jeans, t-shirt) och själva får betala för nödvändiga skyddsskor och annan utrustning. Tänk sedan att det förväntas att arbetarna fortsätter att arbeta under den halvtimme de har tillåtelse att äta på och att de själva måste betala företaget för den mat de ätit. Det senare även om de själva la upp maten i karaffer, dukade och själva diskade om köket var underbemannat och på 8 timmars arbete så har de bara en halvtimmes obetald rast, som de dessutom måste avbryta om telefonen ringer.
Inte särskilt troligt att det lär hända på ett lager eller en fabrik nära dig, va?
Arbetarna inom industrin vet att de som köper deras arbetskraft behöver dem och de skäms inte att ta sig de rättigheter de anser sig ha rätt till. Deras fackförbund har förhandlat fram lunchraster, som visserligen är obetalda, men ändå arbetsfria. De har ofta två betalda kvartsraster (en på förmiddagen och en på eftermiddagen) som de varken behöver avbryta för att svara i telefon eller springa ut till maskinerna igen för att det är bråttom.
Så ser verkligheten ut på mitt sommarjobb, ett lager inom metallindustrin i en av Stockholms kranskommuner. Lönen är inte hög för oss sommarvikarier, lägre än den jag får som barnskötare nu när lägstalönen höjdes faktiskt, men mina förmåner där är större än hos förskolan. Trots att jag på lagret bara är en sommarjobbare och på förskolan månadsavlönad för en hel termin.
"Vissa har det - andra inte. Vi talar om betalda arbetskläder. Det borde vara en självklarhet i jobb där det ingår att smutsas ned. Men det är det inte. Ilona Balatoni är förskolelärare och får inga betalda arbetskläder. Trots att hon dagligen sliter på kläderna i sandlådor och kladdas ner av snor, lera och mat." stod det i Uppsala Nya Tidning i slutet av maj.
På förskolan så har vi tillgång till täckbyxor, varm jacka och en regnkappa. Ett par av jackorna har enhetens namn tryckt på ryggen. Våran lunch kostar 13 kronor, vi äter den tillsammans med barnen. Eller nja, vi försöker äta den. Ofta kallnar den innan alla barnen fått hjälp, snor och smutsiga fingrar hamnar på våra tallrikar och portionerna är små. Vi har ingen lunchrast, vi arbetar hela vår lunch.
Den enda rast vi har är 30 minuter lång och obetald. Men vi har inga bestämda tider på när vi ska ha rast. Det går inte att planera det, vi kan ha ont om personal, många barn som behöver hjälp och för lite tid. Ingen vill lämna en kollega med för mycket arbete i sina händer. Speciellt inte när arbetet rör små barn som inte kan lämnas ensamma.
Min mor har det lite bättre. Hennes enhet beslutade för en tid sedan att deras lunch var "pedagogisk" och därför grattis för arbetare som åt med barnen. De har alla varma jackor, flis, byxor, regnkappor med stadsdelsnämndens och förskolans namn på.
Jag tvivlar inte på att de lokala sektionerna för Kommunal och Lärarförbundet såg det som en seger. Men varför tas inte sådana krav upp centralt? Varför krävs inte hela Stockholms stad på arbetskläder och grattis lunch till sina anställda pedagoger?
Vad spelar det för roll om vi får höjd lön, när den ändå äts upp av inflationen långt innan den höjs igen?
Vi vill ha reella lönehöjningar! Vi vill alla ha betald lunch, lika många betalda raster som våra vänner inom produktionen och vi vill ha arbetskläder eller åtminstone kompensation för slitage på våra egna!
Lärarare med glöd
Nytt avtal
Vårt nya avtalet gäller i tre år och innebär en löneökning på i genomsnitt minst 2.525 kronor, motsvarande 13,8 procent, över treårsperioden. Alltså en höjning av månadslönen på ungefär 842 kronor.
Eller för min del, som ännu inte har kommit över vanan att räkna lönen per timme trots att jag just nu får månadslön; 5 kronor mer i timmen.
En seger, visst, men vi är värda så mycket mer egentligen. I de andra branscher som är viktiga för samhällets produktion så vågar man kräva och bråka mycket mer än hos oss inom samhällets reproduktion.
Deras fackförbund är modigare och de anslutna både kaxigare och medvetna om sin nyckelposition inom företagen de arbetare för. Våra fackförbund är mesar och tanken bland de anställda att vårat arbete inom kommun och landstingsanställda är välgörenhet är utbredd.
Om vi bara kunde inse att hela samhället skulle behöva krypa fram utan oss inom vård och omsorg och började använda vår eventuella frånvaro från det arbetet som ett hot för att få upp våra löner och förmåner till en rimlig nivå så skulle vi vara oslagbara.
Den senaste strejken från Kommunal var ett fiasko, en kompis morsa fick bara 100 kr mer i lön (hon arbetar inom psykvården) medan andra kamrater fick sänkt lön efter strejken. Kommunal måste inse sin styrka och kräva mer!
Det nya avtalet är ett steg i rätt riktning, men bara ett litet steg.
Kämpa på! Heja Kommunal!
Lojalister
Regn och rusk
Idag hade vi arbetsplatsträff från kl.16 till 20. Jag slutade kl.13 och hade då en massa tid att döda.
Naiv som jag är hade jag planerat att dåsa i solen vid vattnet nedanför jobbet. Men det gick inte för sig! Hagel, regn, hård vind och kallt som sjutton! Istället möte jag flickan och lånade lite pengar så jag kunde köpa pizza på det lokala haket, sen tog jag bussen till torget vid tunnelbanan och tog en kaffe på kafeét. Sen stack jag till biblioteket och bläddrade i en gammal bok.
På bussen tillbaks så möte jag Hop Louie som skulle till ett lager för att försöka komma in på en elitistisk konstskola (finns det några andra sorter?). Han ställer för övrigt ut sina verk på Galleri Lucy Ford (tomtebogatan 18) vid St:Eriksplans t-banestation. Jag gick förbi det galleriet här om dagen på väg till en student jag känner som nyss flyttat in i de slitna korridorerna i Karlberg. Morsan jobbade på en förskola i närheten förr i tiden också.
Girlie Glace
Jag gillar som så många andra som får battla med jämlikheten varje dag (lära killarna omtanke och samarbete och lära tjejerna att ta för sig och våga själv t.ex.) verkligen inte produkter som konserverar könsrollerna.
Men följande disskusion mellan två 5-åriga pojkar och mig idag på väg till parken är verkligen ett klockrent inslag i debatten.
Pojke1: Har du ätit den där glassen? Den dom säger i utlandet smakar äckligt?
Den är rosa med en stjärna och en knopp så här längst upp? (barnet visar)
Jag: Har du ätit den?
Pojke2: Får man glitter med i den?
Pojke1: Ja?
Pojke2: Den har jag ätit!
Jag: Var den god?
Pojke2: Ja, och så fick man glitter till! Min storasyster la det i min hand så här (han visar) och så blåste hon så det regnade glitter överallt.
Jag: Fastnade glittret på handen?
Pojke2: Nej, men det var jätte fint när hon blåste (han visar igen hur hon gjorde)
Jag: Ja glitter är fint, vi kan pyssla med det sen efter lunchen om ni vill
Pojkarna i kör: Jaaa!
Pojke1: Vi kan göra påskkycklingar och påskharar
Jag: Ja, eller vad som helst. Glitter kan man göra mycket av.
Ett intressant tillägg är att pojke1 faktiskt talar mer eller mindre flytande engelska och därför bör veta vad "Girle" betyder. Att detta inte är något problem tror jag inte tyder på någon "bög-gen" eller nåt annat tokeri som biologisterna jiddrar om. Snarare så kommer nästa generation vara ännu mer jämlik än den som nu gör sig beredd att slåss för sin plats i samhället.
Men än i det långt att gå. På min förskola har 9 av 10 tjejer har 90% rosa/röda kläder på sig medan 10 av 11 killar alla har mörka färger i svart, blått, grönt och grått. En kille har rosa vantar (som han ärvt av sina äldre systrar).
Suck!
Hopp eller förfall?
Men jag kan i alla fall konstatera att barn i överlag gillar att åka buss, vara utomhus och göra utflykter så det kan nog bli lovande. Landets pedagoger riktar blickarna mot Vårberg...
För övrigt så anser jag att politiker utan verklighetsuppfattning som Kristina Axén Olin som tycker det är soft att skära ner och "banta" våra jobb bör sättas på ett mobilt "politikerdagis" förlagt i en buss som åker runt stan på olika utflykter. Då skulle kanske de få se staden de annars bara ser från toppen av stadshuset. Kanske Kristina skulle förstå att det inte är så soft att få sparken från sin anställning inom det kommunala i Stockholm och sen få den (sänkta) a-kassan indragen om man inte flyttar till det statliga (jo just malmbrytningen släpper de inte, men annars är inte mycket heligt) LKAB:s gruvor i Kiruna eller ett Callcenter i Lund för att kunna få slita ihjäl sig där istället.
Historia
För ett tag sen hittade en dalahäst bland plastdjuren hos de mindre barnen. Målat på den så gratulerades min arbetsplats på 50-års jubileumet. Jag blev shockad.
Hade det funnits en förskola här i 50 år? Fanns det ens en barnomsorg då?
En arbetskamrat berättar. Vår förskola byggdes 1948, alltså fyra år efter att "barnkrubba" blev "daghem".
Hon förklarade att det var därför byggnaden ser ut som den gör och varför vi har tre ingångar men bara två avdelningar. För inte allt för länge sen så var de stora barnens verkstad, byggrum, vårt personalrum och tvättstugan nämligen en egen avdelning. Men som tur var så ändrades det.
På daghemstiden var det vanligt med små barngrupper och alla hade inte ens rätt till att ha barn på "dagis".
Helt plötsligt har min korta promenad från bussen till jobbet blivit annorlunda. Mina steg känns både tyngre och lättare när jag tänker på att så många gått samma väg under de 50 år som passerat sen förskoleverksamheten i området startade.
Området min arbetsplats ligger i ett bostadsområde med bebyggelse från mellan 1930- och 1940-talet. Det relativt småskaliga bostadsområdet gränsar till ett omfattande industriområde med tillhörande arbetarbostäder uppförda från 1910 och fram till 30-talet. I avgränsning till de nya och gamla industribyggnaderna så ligger ett slott från 1600-talet. Från sekelskiftet drev Landstinget ett vårdhem i slottet för "sinneslösa, alkoholskadade och andra kringstrykande varelser".
På min bussfärd på morgonen passerar jag alltså genom historien. Spåren av den feodala godsherrens ägor och odlingar, de röda statarstugorna och ladorna som numer hyser verkstäder, minnena av de svaga och utblottade som utsattes för "vård", de gamla industrierna som fortfarande används till viss mån, graffiti på verkstädernas och busskurernas plåtplank och glasväggar och så till slut folkhemsbyggandet med barnsomsorg, bostäder åt alla och drömmar om jämlikhet.
Angående personalbrist
Olyckan inträffar och en bandspelare som stått på en bokhylla faller ner och träffar barnet så illa att hennes tårkanal och ögonlock slits sönder. Hemskt!
Hur kunde detta hända?
Jo, vid tillfället fanns bara 2 pedagoger tillgängliga och de hade därför inte möjlighet att hålla koll på alla barn samtidigt. Jag citerar artikeln:
- De allra flesta barngrupperna är för stora för att personalen ska hinna med och räcka till, säger Christina Bondelid, ombudsman på Kommunal."
Den pedagogiska utopin är 4 barn per vuxen. Lokalt uppsatta mål satsar på att ha 5 barn per vuxen. I den bistra verkligheten rör det sig snarare om 6 eller 7 barn per vuxen.
I en faktaruta bredvid artikeln står det så här:
"Finns inga regler
Idag finns inga regler för
barntätheten på förskolorna.
Skolverket rekommenderar
dock färre än 15 barn
på minst tre lärare. För små-
barnsgrupper rekomende-
rar Skolverket ännu mindre
grupper och fler lärare.
Källa: Skolverket"
Efter lite snabb huvudräkning så kan jag konstatera att min avdelning mer eller mindre följer Skolverkets rekommendation. Jag kan dock tillägga att en av oss ofta är upptagen med administrativt arbete, jag arbetar bara halvtid och så ska vi dessutom inte bara ha tid med att passa barn. Det gäller att ge dem en möjligheter till att uppleva och lära sig något också. Då räcker det inte att vara nog med personal för att kunna hålla uppsikt över alla ungar. Någon måste kunna gå iväg med några stycken, en annan måste dokumentera något och ytterligare än måste givetvis få sin väl förtjänta rast.
Men varför finns det så få pedagoger då?
Antagligen för att lönen är låg, arbetsmiljön stressande och kommunen och stadsdelsförvaltningen snåla. Finns det varken motivation att arbeta som förskolepedagog eller vilja från arbetsgivare att anställda nog med personal så kan det bara gå på ett sätt.
Åt helvete.
Politisk Ekonomi
En kollega på grannförskolan kommenterade det hela så här:
- Kanske de bestämmer att vi ska få minus i lön nästa gång?
Ja, kanske det tänker jag nu. Tänk om det går dåligt för kommunen? Då måste ju självklart vi snällla mysiga fröknar till pedagoger förstå att vi inte kan gå runt och tror att vi är så viktiga. Kommunens ekonomi är viktig!
Nä, okej. Det kanske inte är så illa redan nu men det min arbetskamrat sa borde inte tas som ett skämt. Det är nämligen läskigt nära verkligheten. För att höja inflationen så har Riksbanken nämligen som mål att höja "reporäntan" med 2% varje år.
Så medan det förhandlas om t.ex. 3% höjd lön så är det egentligen falsk varudeklaration. Prisutvecklingen och räntan (som påverkar våra lån och konjunkturen som i sin tur påverkar alla) gör att vi får betala priset för vår löneutveckling. Oavsett hur fräcka krav vi ställer så kommer ju varken borgare eller sossar nånsin att ge med sig när det gäller att försvara hela sveriges ekonomi. De förvaltar kapitalismen, och när det gäller nationalekonomi och nyliberalism så är ju hela systemet uppbyggt som en gigantisk maskin för internationell borgarsolidaritet som ska knäcka våra chanser att få det bättre.
Detta, menar en vän till mig, gör arbetsgivarorganisationernas åsikt att 1% löneförhöjning är mer rimligt än fackliga krav på 3% löjlig. Ju mer vi kräver (och får) i lön destå mindre kan vi köpa för våra pengar. I och med att Lärarförbundet inte kräver någon löneförhöjning för oss så har de, precis som min kollega bitter skojar om, beslutat att hon och hennes yrkesfränder ska få mindre i lön.
Det är ibland väldigt bra att ha vänner som fattat det där med nationalekonomi, men ibland så känns det som om det vore bättre om man var lyckligt omedveten om sin egen och sina likars situations allmänna jävlighet!
Handels tar upp samma sak: http://www.handels.se/home/handels2/home.nsf/unidView/428007EC00724A9DC12572AB00285B4E
Maffiametoder
Det snackas mycket om "maffiametoder" i media idag. I och med den borgerliga regeringens maktövertagande har både Svenskt Näringsliv och de mer radikala högerrösterna inom borgligheten och pressen vågat tala högt om deras åsikter om facket. Blockader, en facklig stridsåtgärd som använts i över 100 år, är plötsligt en metod som bara "maffian" skulle använt.
Vad som är likheten mellan en lagligt varslad stridsåtgärd och ett brottsligt företag går man inte in på. Men jag tvivlar att Al Capone skulle bry sig om att anställda på ett privat äldeboende skulle få kollektivavtal eller om en städare fick lön eller inte.
Jag tänker inte ens beröra den salladsbar som fick den fackhatet att krypa fram under stenen. Jag säger bara detta, den enda anledningen det finns att inte vilja skriva på kollektivavtal är att man som arbetsgivare någon gång vill kunna ha friheten att, utan fackliga inblandning, kunna sänka lönen eller i övrigt försämra arbetsvillkoren. Det spelar alltså ingen roll om man påstår sig ha bättre avtal än vad kollektivavtalet säger, eftersom det sistnämnde bara understryker minimumnivåer.
Så där! Då var det avklarat! Då kan vi gå vidare till de som verkligen använder maffiametoder.
I sin blogg skriver Josefin Brink om en arbetsgivare som anlitat säkerhetsvakter med kamphundar som ska stoppa blockadvakterna från Kommunal från att dela ut flygblad eller tala med de anställda, i Malmö har polisen flera gånger brutit mot grundlagen genom att bryta upp Syndikalisternas lagligt varslade blockader och då använt sig av onödigt mycket våld och pepparsprej.
Listan kan göras lång av exempel som ligger nära i tiden där det är arbetsgivarna som använder olagliga och vidriga metoder för att bli av med obekväm personal. Massakern Ådalen var inte inte ett ensamt fenomen och tron om att det sen dess råder vapenvila mellan arbete och kapital tror fel.
ps. läsvärd blogg om fackliga blockader: "Bloggaden"
Möte med morsan
Jag berättade om vad Lärarförbundet i min stadsdel meddelat till vår chef och hur lacka folk var. Hon visste inte vad LF kommit fram till med hennes arbetsgivare. Hon berättade att av 10 anställda (varav 6 förskolelärare) så var endast 3 fackanslutna. De övriga var oorganiserade, åtminstonde vad hon trodde, barnskötere.
Jag tyckte det var tråkigt, och sa det också. Men vi var någolunda överrens om att det inte var så konstigt med ett fack för förskolelärare som inte sysslar med fackliga frågor och ett fack för barnskötare som bara låtsas syssla med fackligt arbete men sen när det kommer till kritan endast lyckas med att misslyckats totalt. Den senaste stora kommunalstrejken var ju ett skämt. (Fram med stora biffiga blockadvakter som inte släpper fram en enda jävla strejkbrytare i framtiden!)
För det första borde alla vi som jobbar på Förskolan vara organiserade i samma förbund och för det andra så bör det facket syssla med fackliga frågor och inte partipolitiskt jidder som Lärarförbundet älskar.
På vår korta resa tillsammans så han vi komma in på situationen inom omsorgen i Kanada och resten av nordamerika. Min mamma och pappa emmigrerade nämligen till Kanada åren innan jag föddes. Detta för att min far blev erbjuden ett bättre jobb där.
"De svenskar jag mötte inom "Swedish Women Education Association" (SWEA alltså, herregud!) var främst hockeyfruar och fick inte arbete då de inte hade emmigrerat.
Mamma jobbade dock som volontär på ett "kindergarten" några timmar om dagen. En stor del av den amerikanska och kanadensiska barnomsorgen var då, under början av 80-talet, och jag och morsan vetterligen är det fortfarande, uppbyggd av att hemmafruar friviligt passar andras ungar gratis(!) då och då.
Detta fenomen kan varken jag eller mamma förklara ordentligt. Antagligen beror det på att arbetarrörelsen krossades fullständigt i nordamerika på 30-talet. Men det är bara en teori, kanske är det kulturellt betingar eller har mer med kvinnorörelsen att göra. Eller frånvaron av klassperspektiv inom feminismen kanske.
I vilket fall så blev morsan tillfrågad om hon kunde jobba mer och oftare på sitt "kindergarten". Hon vägrade och krävde i så fall betalt. Det fick hon. Själv berättar hon att hon inte förstod hur det gick till eller vilken sorts anställning hon egentligen tog, men i vilket så jobbade hon bara lite mer än tidigare men fick i varje fall betalt för skiten.
Jag har hört historierna från Kanada många gånger, och just denna gång så nämdes aldrig trisstessen med av att bara gå hemma utan att göra något, men jag kan dra ett citat från en annan episod ändå som avslut. Mamma ställer frågan; "Men vad gör du på dagarna? Blir det aldrig långtråkigt?" till en svensk hemmafru bosatt i samma förort till Toronto. Hon får svaret; "Åh, en massa saker, jag ser på såpor till exempel! Jag har lärt mig mycket engelska tack vare dem".
Jag är mycket stolt över att den enda såpa min mor följt, mig vetterligen, efter min födsel är Rederiet.
Utan denna stolta arbetskår av tuffa, för det mesta, kvinnor vars passion för morgondagens vuxna generation ihärdiga och osjälviska arbete skulle hela vårt samhälle hänge på en skör tråd. I Sverige ger de oss åtminstonde lön. I andra länder, som kanada och USA, förlitar de sig på könsrollsrelaterade traditioner och myter.
De vet inte vilka de jiddrar med...
Halvtid och ny anställningsform
Som ett plus så kommer jag dessutom jobba mycket extra eftersom det behövs personal då och då. Varje tisdag så jobbar jag till exempel heltid.
